Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 9
Otillgänlig arbetsmarknadsutbildning
om tillgänglighet

I telefonsamtal från mitt före detta arbetsbiträde, som även hon var arbetslös sommaren 2001, fick jag veta att Arbetsförmedlingen (AF) i Göteborg nu skulle erbjuda funktionshindrade arbetssökande en arbetsmarknadsutbildning till så kallad tillgänglighetskonsult. Informationen hade hon fått av en av våra arbetskamrater från kontoret där inventeringsarbetet av offentliga lokaler ännu pågick. Jag kontaktade AF och - jo då, det stämde. Det var inte självklart för mig att söka AF:s kurs för att bli tillgänglighetskonsult. Jag ville ha jobb, inte ännu en utbildning. Dessutom höll jag mot min vilja på att successivt nischas in i ett handikapphörn jag inte nödvändigtvis vill tillhöra. Det tas för givet att funktionshindrade ska arbeta med och intressera sig för funktionshinderfrågor. En liknande tendens finns även gentemot invandrare som enbart förväntas ha intresset för invandrarfrågor som huvudsaklig drivkraft i tillvaron. Omvärldens attityder skuffar in mig i ett handikapphörn, invandrarna i ett invandrarhörn och andra avvikare från den gällande svenska normen i deras enskilda hörn i brist på förmåga att bedöma människor utifrån individuella egenskaper, behov, omständigheter och erfarenheter.

Utbudet av lediga tjänster på platsbankens hemsida, som nu gjorts läsbar även för läsning med mina datorhjälpmedel, signalerade att en arbetsmarknadsutbildning med anknytning till det jag tidigare jobbat med ändå var ett naturligt alternativ till fortsatt arbetslöshet. I ansökningssformuläret stod att den 46 veckor långa arbetsmarknadsutbildningen särskilt vände sig till personer med eget funktionshinder. Jag skickade min ansökan plus ett förklarande brev där jag bad att få en lista över kurslitteratur snarast, för att produktion av litteratur på för mig lämpligt media skulle kunna sättas igång. Efter mina universitetsår tog jag för givet att Tal och Punktskriftsbiblioteket (TPB, Se ”Fakta” kapitel 4) står för produktion av synskadades kurslitteratur även vid arbetsmarknadsutbildningar.

 

Arbetsförmedlaren jag fick tag i kände inte till reglerna för detta, men kom med det uppmuntrande uttalandet: ”förresten är det inte säkert att du har tillräcklig kompetens för att antas på utbildningen”.

 

Arbetslivserfarenhet inom aktuellt område plus universitetspoäng som kvalificerar mig att söka in på en forskarutbildning: skulle det inte vara tillräcklig kompetens för att gå AF:s utbildning? Av mina tidigare arbetskamrater som också sökte kursen hade en person eftergymnasial utbildning. Ett prov som vi sökande fick göra skulle utvisa vilka deltagare som var lämpliga att gå kursen. Proven var utformade så att jag, på grund av synskadan, inte kunde göra dem. Jag togs åt sidan av kursanordnaren, för att enskilt gå igenom och pricka av kursmoment jag inte kunde tillgodogöra mig på grund av synskadan. Dessa kursmoment utgjordes av ritningsgranskning och användning av ritprogrammet CAD i datorn. Jag kunde även få svårt att i okända lokaler peka på problem i den fysiska miljön.

De uppradade hindren var sanningsenliga, men jag började ilskna till. Särbehandlingen av mig vid uttagningen till kursen var direkt kränkande. Jag hade jobbat med fysisk tillgänglighet för funktionshindrade i ett par år, i både Sverige och Irland. I kombination med min yrkeskunskap som journalist och informatör kompenserar mina kvalifikationer de arbetsmoment jag inte kan utföra. Såväl skriven som talad information om fysisk tillgänglighet är viktiga led i att öka tillgängligheten. Dessutom borde det ha stått i kursbeskrivningen, som uppmanat arbetssökande med funktionshinder att söka utbildningen, att gravt synskadade personer inte räknas in i gruppen lämpliga sökande. Kursen faller då på eget grepp: hur ska en utbildning till tillgänglighetskonsult för funktionshindrade kunna tas på allvar, när den inte är tillgänglig för människor med de typer av funktionshinder den påstår sig öka tillgängligheten för?

 

Vid beskedet att jag förväntades infinna mig på kursen vid start, fanns ingen tid för inträning av väg till kurslokal, installation av arbetshjälpmedel eller beställning av kurslitteratur. På kursens första dag begärde jag att få ett sammanträffande med kursanordnaren och representanter från AF, för att ges en rimlig möjlighet att delta i den arbetsmarknadsutbildning jag antagits till. Mötet förlades några dagar senare i kurslokalen, en timme efter det min kursdag slutat. Medan jag rastade min ledarhund Knall, pratade kursanordnare och AF:s personal sig samman. Det var ett sammansvetsat gäng på fem tjänstemän jag ensam skulle övertyga om att även jag hade behov och rätt att ta del av det kursmaterial övriga kursdeltagare hade självklar tillgång till. Listan med avprickade kursmoment jag inte kunde ta del av på grund av min synskada hade skickats runt till tjänstemän på AF och ”AF rehabilitering särskilda resurser” (som är den nya benämningen på det som tidigare kallats Arbetsmarknadsinstitutet). Däremot hade mina tidigare arbetslivserfarenheter och yrkesutbildningar som journalist och informatör inte vägts in som kompletterande faktorer till min lämplighet att gå kursen.

 

Nu bekymrade sig AF:s personal och kursanordnaren för vad jag skulle kallas efter avslutad kurs: ”tillgänglighetskonsult” gick ju inte att kalla mig när jag inte kunde granska ritningar. ”Ni får kalla mig för mitt namn, journalist, informatör eller vad ni vill – bara jag får mina hjälpmedel och för mig läsbar kurslitteratur” blev mitt upprörda svar när jag visade dem den anmälan jag gjort av AF till Handikappombudsmannen. Stämningen blev inte bättre, men jag fick gehör för att jag behövde hjälp av ett arbetsbiträde eftersom det skulle ta tid att producera kurslitteratur på läsbart media till mig. Mitt arbetsbiträde från tiden på Kulturförvaltningen började nästa dag under usla arbetsförhållanden. Kursanordnaren tillhandahöll en dator per deltagare. När mitt skärmläsningsprogram installerats använde jag datorn hela dagarna. Efter fyra/fem på eftermiddagarna, scannade och korrekturläste mitt arbetsbiträde de tusentals sidor kursmaterial jag inte kunde ta del av på annat sätt, vid min dator. Efter ett halvår fick mitt arbetsbiträde även disponera en annan dator som ibland var ledig på dagtid.

 

Så fortsatte hela kurstiden – tjafs och bråk om varje text vi skulle läsa eftersom kursledningen i brist på förståelse sällan gav mitt arbetsbiträde kursmaterial för scanning i förväg. Under alla mina år på olika universitet har jag aldrig upplevt något liknande – och detta skulle vara en utbildning för funktionshindrade om tillgänglighet för funktionshindrade. Nu kan man ju undra varför jag inte avbröt kursen när det var så eländigt och jag dessutom inte var motiverad att gå den från början. Som arbetslös ges man inte många val. Att avbryta en åtgärd ger fem dagars karens plus en anmärkning i AF:s journalanteckningar – påföljder du knappast har råd med som arbetslös, med låg ersättning och få alternativa utvägar. Så hoppas man hela tiden att man hittat rätt väg till den anställning man så gärna vill ha. Kursledningen påpekade ofta att 80 procent av tidigare kursdeltagare arbetar som tillgänglighetskonsulter, en siffra jag i efterhand vet är osann. Med mina kurskamrater, som jag hade stort stöd av även om de inte kunde förändra min jobbiga situation, hoppades jag att kursen ändå skulle leda till anställning.

 

Kursens kvalité var mycket ojämn. Bitvis var den givande, och gav användbara kunskaper i tolkning av lagtexter och information från gästföreläsare i ämnen som rör byggd miljö och funktionshinder. Dessa delar hade jag inte velat vara utan. Vissa veckor sökte vi bara information på Internet hela dagarna. Dessa kursveckor utgjorde däremot ett ”vuxendagis”. (I folkmun en vanlig benämning på arbetsmarknadsåtgärder med bristfälligt innehåll som därför upplevs som förvaring av sina arbetslösa deltagare, som enligt reglerna ändå har närvaroplikt 40 timmar i veckan. Värt att notera är skillnaden mellan ett ”vuxendagis” som innebär innehållslöst tidsfördriv under oprofessionell ledning, och dagis- eller förskoleverksamhet som under professionell ledning utgör en viktig del i barns utveckling.) Kursen hade med fördel kunnat komprimeras till en 20 veckors innehållsrik utbildning. De omdiskuterade kursmomenten ritningsgranskning och CAD var inte tillräckligt djupgående för att vara användbara i kommande arbete, enligt mina kurskamrater som även de blev allt mer kritiska till utbildningen under kursens gång.

 

Kursledningen visade inte heller förståelse för att ledarhunden är ett orienteringshjälpmedel för gravt synskadade. Vi skulle exempelvis göra en dags studiebesök på ett ställe där jag inte fick ha Knall med. Jag informerade kursledningen om att får jag inte ha Knall med tvingas även jag stanna hemma: min rörelsefrihet begränsas och jag kan inte lämna honom själv en hel dag. ”Du kan väl lämna honom på hunddagis” fick jag till svar. Tvärilsken förklarade jag att antalet ledarhundsdagis är lika många som antalet rullstolsdagis. Då fick jag höra att ledarhunden inte kan jämställas med andra hjälpmedel eftersom det finns synskadade som klarar sig utan ledarhund. Att världen är full av rörelsehindrade utan rullstol nämndes aldrig. Problemet med oförståelse gentemot ledarhundens ovärderliga funktion är dubbelt allvarligt när det finns bland människor som anses vara kunniga inom tillgänglighetsarbetet. Visst är det enklare att bortse från vissa gruppers behov när man vill öka tillgängligheten, man slipper jobbiga kompromisser och obekväma insikter om att verkligheten inte bara är svart eller vit, men då har tillgänglighetskonsulten spelat ut sin roll. Det blev inget studiebesök för min del.

Kursledningen hade problem att hitta lämpliga praktikplatser för de tio veckors praktik som ingick i kursen. Några deltagare blev utan, men för min del var jag mycket nöjd med lösningen: jag skrev temat om tillgänglighet i kommuntidningen ”Vårt Göteborg”. Detta kombinerades med kompletterande datorutbildning. Tidningen hade ingen redaktion, allt material skrevs av frilansande journalister. Även detta såg jag som en fördel för en så kort praktiktid. Det innebär alltid extra arbete att lära in ännu en ny arbetsväg, och det tar tid och kraft både för Knall och för mig att komma in i rutinerna på en ny arbetsplats. Alla kortsiktiga arbetslivsexperiment vi varit med om har sammantaget varit slitsamma. För att planera tider för min kompletterande datorutbildning, i kombination med inbokade tider för intervjuer och fototagning för reportagen i ”Vårt Göteborg” bokades ett möte på dataföretaget som skulle hålla i datorutbildningen. För att förhindra ytterligare bråk och onödig inblandning från ”AF rehabilitering särskilda resurser” ringde jag deras chef, informerade om mötet och bad att ingen representant från dem skulle närvara på mötet då detta inte var nödvändigt.

 

När jag kom till avtalat möte hade en handläggare från ”AF rehabilitering särskilda resurser” ändå bänkat sig i lokalen. Jag anade problem och bad handläggaren gå enligt överenskommelsen som handläggarens chef och jag träffat tidigare. Det vägrade handläggaren, men lovade att inte yttra sig under mötet. Det gick bra ända tills det framkom att jag skulle skriva mina artiklar hemifrån. ”En praktikplats i det egna hemmet kan jag inte godkänna” sa handläggaren, trots tystnadslöfte. ”Du behöver social träning som bara kan erbjudas på en arbetsplats.” Jag exploderade - vem av oss två var egentligen i störst behov av social träning? Handläggaren talade om för mig att, när jag är inblandad blir det bara bråk så fort jag inte får som jag vill. Jag lät handläggaren veta att så länge jag inte är omyndigförklarad kommer jag att fatta beslut i mitt liv/att se till att jag får som jag vill. Handläggare som tror att det ingår i arbetet att fatta beslut över huvudet på mig och andra och agera någon slags uppfostringsmyndighet, har helt missförstått sina uppgifter och är därför högst olämpliga att arbeta med dessa frågor.

Det var ett fruktansvärt möte – jag var helt slut efteråt, men resultatet blev en bra praktiktid med fyra publicerade artiklar och en givande datorutbildning. Av kursen återstod sedan fem ytterligare veckor med internetsökning, medan den heta högsommaren 2002 omslöt det för övrigt sommarlediga Sverige. 

 

Reflektioner

Under hela arbetsmarknadsutbildningen fick jag ingen kurslitteratur annat än den som mitt arbetsbiträde plus några andra personer scannade. Den scannade litteraturen utgjorde visserligen mycket text, men textsjok på tusentals sidor uppdelat på flera Worddokument är otympligt och i praktiken oanvändbart i studier eller arbete för mig som med mina skärmläsningshjälpmedel endast kan läsa en halv skärmrad i taget. Det är ju därför TPB finns! Litteratur som producerats och redigerats av TPB tillhandahåller exempelvis innehållsförteckning med länkar direkt till den text du söker, sidangivelserna i texten överensstämmer med motsvarande svartskriftsutgåvas sidangivelser och bilder och modeller som är viktiga för textinnehållet beskrivs utförligt. Texten jag fått scannad som universitetsstudent var oftast inte lika viktig att kunna citera och ange sidhänvisning till, som lagtexterna om fysisk tillgänglighet till byggd miljö var. För att arbeta som tillgänglighetskonsult måste man kunna hänvisa till lagtexters paragrafer. Det kunde jag inte med den scannade texten, dels för att den var ohanterlig när det gällde att hitta önskad text, dels för att sidhänvisningarna inte stämde med den tryckta upplagan. Med en text som producerats hos TPB hade detta gått utmärkt. Det krävs bakgrundskunskap och insikt för att förstå det, men det saknades hos AF och ”AF rehabilitering särskilda resursers” personal. Om personalen inte förstår att de inte förstår, kan de inte heller rätta till problemet. I okunskap hävdade de att jag hade fått den litteratur jag behövde i och med att mycket text scannats.

”...Enligt HO:s mening visar utredningen i ärendet därmed att Hörbergs behov inte var tillgodosedda vid kursstart och att beslut om stöd fattats sent vilket försvårat hennes förberedelser inför kursstarten och möjlighet att delta i kursen på lika villkor. Därmed har Hörberg utsatts för ett missgynnande på grund av funktionshinder. En av de grundläggande principerna inom 76

svensk handikappolitik är den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen, vilken bekräftats av Riksdag och Regering. Den innebär att varje sektor i samhället skall utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare. Kostnaderna för de nödvändiga stöd- och anpassningsåtgärder, som personer med funktionshinder har behov av, skall finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten. HO kan konstatera att ord står mot ord vad gäller Hörbergs tillgång till tillgänglig kurslitteratur. HO förutsätter att ’aktuell arbetsförmedling’ ser över sina rutiner så att personer som vill gå arbetsmarknadsutbildningar har sina behov av stöd och tillgång till kurslitteratur tillgängliga vid kursstart så att de kan delta i utbildningen på lika villkor.HO avslutar härmed ärendet.” Beslut i ärendet har fattats av handikappombudsmannen Lars Lööw 2002-05-14, Dnr 1108/2001).

 

Avtal saknas mellan Riksförsäkringsverket eller Arbetsmarknadsverket och TPB avseende produktion av material för synskadade arbetssökande, trots reglerande lagtext (se 16 §, ”fakta” som följer). Enligt Synskadades Riksförbund ska en diskussion mellan parterna äga rum i maj 2004, men det är ovisst om avtal kommer att slutas.

Vad beträffar handläggaren som fick för sig att jag var i behov av ”social träning” på en arbetsplats med arbetskamrater, misstänker jag att han pluggat in och misstolkat 34 § (se ”fakta” nedan). Naturligtvis är det möjligt att även ha ett socialt avvikande beteende när man har en synskada, men med viss människokännedom borde handläggaren ha insett att jag inte har det. Om jag haft problem att socialt etablera mig i olika sammanhang, hade jag inte levt det liv jag lever. Däremot håller jag med om att det finns många fördelar med den regelbundenhet i vardaglig kontakt som arbetskamrater ger, men en tio veckors praktikperiod gör varken till eller från i det avseendet. Therese Rudolfsson (Stockholms Socialhögskola 2000) skriver om fenomenet 77

att behandlas som ett omyndigförklarat barn i kontakt med bland annat tjänstemän hos myndigheter.I samband med detta tar hon upp Kelleys teori om den eviga barndomen (1988, s 15):

”Kelley menar att det är lätt hänt att funktionshindrade uppfattas som barn därför att de är i behov av andras hjälp och stöd och att man därför tror att de är oförmögna till att kunna bestämma över sitt eget liv och att kunna vara självständiga individer. Dessa funktionshindrade ses som omyndiga barn oavsett vilken ålder de har. De förhindras att själva bestämma hur de vill leva sina liv. Jag har, på grund av mitt eget funktionshinder, träffat många icke-funktionshindrade som har den här synen på funktionshindrade och många människor med funktionshinder som just ser sig själva som oförmögna att kunna ta ansvar för sina egna liv. De har blivit så påverkade av sin omgivning att de har blivit just så som omgivningen tycker att de är, det vill säga människor som är hjälplösa. Det är lätt att hamna i den eviga barndomen ... Man glömmer helt enkelt bort att se vad människor med funktionshinder verkligen kan utan koncentrerar sig istället på vad de inte kan... Jag tror också att även de funktionshindrade som har hamnat i den eviga barndomen kan ta sig ur den, bara de själva vill och känner att de har stöd från omgivningen. Jag tror att det går att bygga upp självkänslan och tro på sig själv som en individ som kan fatta egna beslut och ta ansvar för dem. Det handlar om att våga ta risken och pröva vad man kan och även våga misslyckas för att få självkunskap.” (s 37-38) 78

Ur Förordning (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.

16 § Särskilda insatser för syn- och hörselskadade innebär ekonomiskt stöd till kostnaderna för tal- och punktskriftslitteratur som synskadade behöver för att kunna ta del av arbetsmarknadsutbildning eller annan utbildning inom ramen för ett arbetsmarknadspolitiskt program ...

34 § Till skyddat arbete hos en offentlig arbetsgivare anvisas endast personer som - har socialmedicinska arbetshandikapp - är berättigade till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller - på grund av långvarig och svår psykisk sjukdom inte tidigare haft kontakt med arbetslivet eller varit borta från det under längre tid.

 

 

  

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.