Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 8
En bra anställning

Under min arbetslösa höst, 1999, hade jag äntligen fått möjlighet att skriva klart D-uppsatsen på engelska institutionen, Göteborgs universitet. När den godkänts och registrerats kunde jag ta ut ännu en universitetsexamen, Filosofie Magister, i april 2000. Men det kändes lika hopplöst nu att söka och få en anställning via Arbetsförmedlingens platsbank som det en gång gjorde när jag ville bo i Irland en längre tid, men inte kunde jobba som aupair. Den tanken gav mig en idé: för att komma till Irland hade jag ju på måfå skickat ut förfrågningar som givit resultat. Jag tänkte efter vad jag gjort de senaste åren – jag hade jobbat med tillgänglighet för funktionshindrade i Dublin och med information och kultur i Göteborg. Jag samlade ihop adresser till arbetsgivare som kunde tänkas vara intresserade av min kunskap, skrev ett presentationsbrev, bifogade broschyren om mig som informatör och erbjöd mina tjänster. I februari 2000 ringde personalchefen på Göteborgs Kulturförvaltning och bad mig komma dit för en första diskussion om en projektanställning.

 

EU:s krav på fysisk tillgänglighet för funktionshindrade hade äntligen nått Sverige. Nu behövde någon inventera Kulturförvaltningens lokaler utifrån den befintliga graden av fysisk tillgänglighet, för att sedan föreslå åtgärder för att förbättra tillgängligheten. Jag föreslogs bli projektledare för detta uppdrag och själv utföra inventeringen om det var möjligt med tanke på min synskada. Jag visste att jag har rätt till hjälp av ett arbetsbiträde för arbetsmoment jag inte klarar av själv på grund av funktionshindret. Inventeringen innebar att enligt ett formulär, gemensamt för all tillgänglighetsinventering i Göteborgs kommun, fylla i och redogöra för mått på olika funktioner i varje utrymme. Jag behövde därför hjälp med att läsa och fylla i formulären samt hjälp av ett par medföljande seende ögon som snabbt kunde överblicka lokalernas utformning.

 

Jag behövde alltså en dator med punktdisplay och talsyntes samt hjälp av ett arbetsbiträde vid inventering för att utföra mina arbetsuppgifter (se paragraf 4, 5, 11, 18 och 19, ”Fakta” i slutet av kapitlet). Jag bad om ett nytt sammanträffande när jag pratat med handläggare på Arbetsmarknadsinstitutet (AMI). AMI:s handläggare var skeptisk: ”vad får dig att tro att de vill anställa dig?” Jag förklarade att man ofta får den uppfattningen när man kallas till anställningsintervju. Frågan förtydligades: ”Är det någon idé att börja en sådan anställning när det bara är tal om en projektanställning?” Det tyckte jag att det var eftersom jag inte hade någon tillsvidareanställning som alternativ. Dessutom fanns redan arbetstekniska hjälpmedel för mig införskaffade från anställningen som informatör. Efter samtalet med AMI:s handläggare ringde personalchefen från Kulturförvaltningen. Han hade blivit uppringd av AMI:s handläggare som frågat om han verkligen trodde att jag som synskadad skulle klara av arbetsuppgifterna på Kulturförvaltningen. ”Eftersom du och jag träffats och pratat igenom det noggrant sa jag att jag var säker på det” var min blivande chefs svar till AMI:s handläggare.

 

Vid nästa träff på Kulturförvaltningen diskuterade vi bland annat lön. Motvilligt nämnde jag att jag hade rätt till lönebidrag (se ”Fakta” kapitel 7). Personalchefen skrattade och sa att ”på sätt och vis har vi väl alla en sorts lönebidrag som jobbar inom statlig eller kommunal sektor. Inom kulturens område måste vi ta vara på alla finansieringsmöjligheter, om det kallas lönebidrag eller något annat gör ingen skillnad för mig.” Lättad över min chefs klarsynta och prestigelösa inställning, lämnade jag mitt förslag på lön efter att min chef redogjort för verksamhetens lönepolicy. Vi enades om en månadslön på 19000 kronor. Att månadslönen skulle begränsas av något lönebidragstak kom överhuvudtaget aldrig på tal. Däremot var trångboddhet ett problem. Det fanns ingen plats för mig och min dator i Kulturförvaltningens kontorslokaler. På var sitt håll skulle vi undersöka möjligheterna att hyra in en arbetsplats för mig på något annat kontor. Till att börja med fick jag i uppdrag att för Kulturförvaltningen bevista ett seminarium om fysisk tillgänglighet för funktionshindrade veckan därpå.

 

På seminariet träffade jag en bekant som jag seglar tillsammans med om somrarna. Det visade sig att han just utbildat sig inom området fysisk tillgänglighet till byggd miljö för funktionshindrade. Nu hade han precis börjat en anställning hos Handikappades Samarbetsorgan, HSO, med arbetsuppgift att granska ritningar och inventera lokaler som Göteborgs kommun ansvarar för. Kontoret HSO disponerade för sitt tillgänglighetsprojekt låg 20 minuters promenadväg från min bostad. ”Jo då, kontoret var inte fullbelagt – där kunde nog finnas plats för mig.” Hyresavtal för min arbetsplats i HSO:s lokaler skrevs, nu var det bara mina datortekniska arbetshjälpmedel som skulle komma på plats för att jag skulle kunna sätta igång med jobbet.

 

Veckorna gick – det var några papper som skulle skrivas på. Mars tog slut, april – pappren skickades fram och tillbaka. Mina hjälpmedel fanns nerpackade på ett dataföretag i Göteborg, arbetsplatsen var färdigställd – vad väntade vi på? I början av maj ringde jag på nytt till AMI och fick svaret: ”tyvärr! Handläggaren som ansvarade för arbetstekniska hjälpmedel har precis gått på tre veckors semester. Nej, det fanns ingen ersättare under den tiden.” En vecka in i juni började jag min anställning som projektledare för tillgänglighet på Göteborgs Kulturförvaltning. Då hade det gått tre månader sedan jag undertecknat mitt anställningsavtal. Det vill till att hitta arbetsgivare med tålamod, inte bara gentemot den funktionshindrade arbetstagaren för att sådana fördröjningar inte ska spoliera en anställning. AMI:s handläggare tyckte däremot att mitt ärende expedierats riktigt snabbt.

HSO:s kontor utgjorde bas för inventering av offentliga byggnader i Göteborgs kommun. Mina arbetskamrater, alla kategoriserade som arbetshandikappade i olika grad, arbetade enbart med inventering av offentlig miljö med ekonomisk ersättning motsvarande A-kassa eller sjukbidrag. Mina arbetsuppgifter var mer varierade. Halva arbetsveckan ägnade jag åt inventering av musei-, teater-, utställnings-, biblioteks- och administrationslokaler med verksamhet i Kulturförvaltningens regi. Jag sammanställde inventeringens resultat i övergripande rapporter som jag skickade till respektive enhetschef för planering av åtgärder.

 

Jag höll regelbunden kontakt med enhetschefer och fastighetsansvarig personal för att kontinuerligt informera om vad tillgänglighet för funktionshindrade personer innebär i praktiken. Inventeringen gick ut på att mäta och ange höjden på placeringen av ljusknappar, ledstänger, trösklar och trappsteg, bredden på dörröppningar och passager, storleken och utformningen av hissar och toaletter, samt bedöma lokalernas förutsättningar till god akustik, belysning och kontrasterande färgsättning.

 

Naturligtvis måste mitt arbetsbiträde göra bedömningen om kontraster och belysning i lokalerna, men jag hade ändå stor nytta av att jag haft syn tidigare i livet. Övriga punkter för bedömning var främst avsedda att ange tillgängligheten för personer med rörelsehinder. Även på denna arbetsplats gjorde min ledarhund Knall en storartad insats. Tack vare honom tog jag mig till och från kontoret utan behov av färdtjänst, han var också till stor hjälp i de för mig okända lokalerna på museerna vi inventerade. Han var mycket omtyckt och erbjöds att jobba kvar både på konstmuseet och stadsbiblioteket, men han hör ju ihop med mig och min projektanställning upphörde efter 11 månader. Kulturförvaltningen hade stora interna problem. När jag anställdes var meningen att min projektanställning skulle förlängas, men jag var inte ensam om att behöva lämna verksamheten trots att det fortfarande fanns arbetsuppgifter att utföra.

 

Bland annat hade jag gjort en projektbeskrivning för och sökt pengar till utveckling av en museiguide i det digitala systemet DAISY, som numera ersatt kassetter vid inspelning av talböcker för synskadade. Min tanke var att allt textmaterial på museerna skulle gå att få upplästa för museibesökare som inte kan läsa tryckt text. Fördelen med att 66

använda DAISY-systemet i jämförelse med andra möjligheter som tidigare provats för uppläsning av text på museer är många. Några veckor efter att min anställning upphört på Kulturförvaltningen, fick jag per telefon veta att min projektidé beviljats 100 000 kronor för vidare utveckling. Jag förordade att Sjöfartsmuseet som visat störst intresse för tillgänglighetsarbete under min anställning, skulle överta arbetet med en digital museiguide i DAISY-format. Naturligtvis var jag mycket glad åt att min projektidé vunnit erkännande. Samtidigt var det en sorg att inte själv få vara med och utveckla den idé jag ursprungligen gjort projektbeskrivning till och som beviljats anslag för att utvecklas.

 

Reflektioner

Att vara arbetslös innebär både stress och oro över hur och när man ska kunna hitta en lämplig anställning. Med åren har min oro över att vara arbetslös allt mer överskuggats av oron att den anställning jag till slut hittar ska spolieras av tjänstemän hos inblandade myndigheter. Enligt min mening hade AMI:s handläggare missförstått sin uppgift och dessutom misstolkat regelverket om antsällningar med lönebidrag. Hjälpmedel avsedda att användas i arbetslivet står Länsarbetsnämnd, Arbetsförmedling, Försäkringskassa eller arbetsgivare för. De köper tjänster och datortekniska hjälpmedel från ett par specialiserade företag inom branschen. Problemet med fördröjning av arbetstekniska hjälpmedel är ständigt återkommande när en synskadad arbetstagare (i Göteborg men kanske även på andra orter i landet) ska byta arbete eller arbetsmarknadsåtgärd. Det är för mig fullständigt obegripligt att det ska behöva ta så lång tid att få sina hjälpmedel installerade på arbets- eller utbildningsplatsen, i synnerhet då man redan har beviljats arbetsteknisk utrustning vid tidigare anställning.

 

Utrustningen, som är utprovad individuellt efter arbetstagarens behov är också knuten till den aktuella arbetstagaren. Min arbetstekniska utrustning står bokstavligen i sin kartong på ett dataföretag och väntar på att jag ska få en ny anställning. På samma gata, i portuppgång 27, skrivs utlåtanden med bedömning huruvida offerten från dataföretaget i portuppgång 45 ska faktureras till Arbetsförmedlingen i samma stadsdel. I min frustrerade väntan på att få mina hjälpmedel för att kunna börja en anställning har jag erbjudit mig att själv agera budbärare mellan adresserna för att skynda på processen, men tydligen är det något annat som hakar upp sig – jag undrar bara vad?

 

Ur Förordning (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.

4 § I förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel finns bestämmelser om bidrag till arbetshjälpmedel som behövs som ett led i rehabilitering av en förvärvsarbetande försäkrad.

5 § Programmet omfattar stöd och andra insatser som syftar till att kompensera den nedsättning i arbetsförmågan som finns hos personer med arbetshandikapp och att stärka dessa personers möjligheter att få eller behålla ett arbete.

8 § Länsarbetsnämnden får anvisa någon en anställning med lönebidrag eller i skyddat arbete endast om - arbetsuppgifterna och arbetsförhållandena är lämpliga för arbetstagaren.

9 § …Som ytterligare förutsättning gäller att insatserna skall vara arbetsmarknadspolitiskt motiverade. Det betyder att insatserna får göras endast när de framstår som lämpliga både för den enskilde och ur ett övergripande arbetsmarknadspolitiskt perspektiv.

11 § Stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen innebär ekonomiskt stöd till en arbetsgivare eller annan som har en kostnad för köp, hyra eller reparation av arbetshjälpmedel eller andra anordningar som en person med arbetshandikapp behöver - som anställd, - som företagare eller fri yrkesutövare, eller - för att kunna ta del av ett arbetsmarknadspolitiskt program, arbetslivsinriktad rehabilitering eller praktisk arbetslivsorientering. Stöd får också lämnas för expertundersökningar som behövs för att klarlägga om personen behöver hjälpmedel.

18 § Stöd till personligt biträde innebär ekonomiskt stöd till en arbetsgivare eller annan som har kostnader för ett personligt biträde för en person med arbetshandikapp som behöver ett biträde - som anställd - som företagare eller fri yrkesutövare, eller - för att kunna ta del av ett arbetsmarknadspolitiskt program, arbetslivsinriktad rehabilitering eller praktisk arbetslivsorientering.

19 § Stöd till personligt biträde lämnas med högst 50 000 kronor per år till arbetsgivaren eller den som har kostnaden för biträdet. Till företagare som har arbetshandikapp.

 

  

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.