Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 3
Handikappad eller inte?

I slutet av sommaren 1990 fick mina studieplaner ett oväntat avbrott då jag skadades svårt i en trafikolycka. I stället för avresa till Dublin i september blev det sjukhusvistelse och rehabilitering i ett halvår. Jag flyttade tillbaka till Malmö för att parallellt med rehabilitering av mina skador jobba halvtid som ljudtekniker på lokala radiostationer.

Administrationsavdelningen på University College Dublin, UCD, gick med på att skjuta upp min skolstart ett år, trots att terminsavgifterna betalats in för innevarande läsår. Sverige var inte medlem i EU vid den här tiden, så årsavgiften för mig som utlandsstudent uppgick till omkring 60 000 svenska kronor. Avgiften plus uppehälle finansierades med stipendie- och fondmedel. Så hade jag min handikappersättning från Sverige eftersom jag inte flyttade till Irland permanent.

 

I september 1991 satt jag äntligen på planet till Dublin. Kvällen före avresan blev senare än tänkt, veckan innan kraschade nämligen min dator. Personalen på Syncentral, en hjälpmedelscentral som tillhandahåller hjälpmedel för synskadade, skickade den på reparation till Köpenhamn, där den kom bort. När den dök upp igen skickades den i ilfart med bilspedition och nådde min hemadress i Göteborg vid midnatt. Planet lyfte klockan sex nästa morgon. Med mig i kabinen, efter omfattande pappersexercis med flygbolaget och Luftfartsverket, hade jag dator, punktdisplay (som jag läser skärmtexten med), bildskärm, scanner och skrivare. Min mamma följde med för att hjälpa mig att bära nödvändig apparatur plus packning för ett år. Hon stannade några dagar och hjälpte mig till rätta i mitt nya studentliv.

 

Jag fick hjälp av en orienteringsinstruktör på National Council for the Blind of Ireland att lära mig hitta på det enormt stora universitetsområdet. Området byggdes 1969 och bestod av trappor, murar, konstgjorda dammar, rabatter, vinklar och vrår, allt för att förhindra eventuella folksamlingar och studentupplopp liknande de 1968. På UCD ingick jag (som enda svensk bland 14 000 studenter) i ett projekt som för första gången skulle göra det möjligt för funktionshindrade att ta del av utbildning på universitetsnivå. Några få studenter med olika funktionsnedsättningar hade tidigare avslutat en universitetsexamen i Irland, men det var då utan statliga stöd till universiteten. Idag har inget universitet eller högskola där laglig rätt att neka en sökande tillträde på grund av funktionshinder.

 

De första veckorna koncentrerade jag mig på att försöka förstå och på att lära känna andra studenter. Det var nog det klokaste jag kunde ha gjort. Jag hade ju ingen studielitteratur alls, så jag bad andra studenter att läsa tillsammans med mig. Föreläsningarna spelade jag in på kassett, från början i smyg. Bandspelare var inte tillåtet. Efter hand jobbade vi fram en inläsningsservice, en punktskrifts- och förstoringsservice på skolan för produktion av kortare texter, rätt till skrivhjälp vid examination, rätt till skrivhjälp eller att spela in föreläsningar på band, förlängd lånetid på biblioteket, ett särskilt studierum i biblioteket för funktionshindrade studenter, fungerande rullstolsramper och en handikappsamordnare på universitetet. I projektet ingick 15 studenter med olika typer av funktionshinder som hörselskada, CP-skada, rörelsehinder, dyslexi och sammanlagt fyra studenter med olika grad av synskador.

Förstaårsstudenter i Irland läser motsvarande 60 svenska universitetspoäng fördelat på tre ämnen, mina var psykologi, filosofi och lingvistik. I Sverige motsvarar 40 universitetspoäng ett års heltidsstudier, så tempot var högt. Efter jullovet hoppade jag av psykologistudierna för att kunna nå bättre resultat i mina andra två ämnen. Jag hade ändå fullt upp att hinna med. På den lilla fritid jag hade, träffade jag mina vänner i Belfield Folkgroup – vi ansvarade för musikinslagen på universitetskyrkans katolska mässor ett par gånger i veckan. 23

Så fick jag plötsligt under våren via brev från svenska Försäkringskassan veta att jag inte längre var berättigad till handikappersättningen jag beviljats på grund av min grava synskada. På studenthemmet hade jag endast tillgång till en telefonautomat som bara tog emot 20-pens mynt, men med svensk advokathjälp och läkarintyg överklagade jag beslutet. Då jag begärde en förklaring från Försäkringskassan fick jag veta att: eftersom jag nu läste utomlands på universitet via ett annat språk än svenska, kunde jag omöjligt anses vara handikappad längre.

I Arbetsförmedlingens journalanteckningar gällande den juridiska processen om min handikappersättning finns en brevväxling som tydligt visar att jag inte förväntas ha samma rätt till inflytande över mitt liv som ickehandikappade arbetsföra personer har över sina liv:

Länsrätten 1992-09-10:

 

1. Hade Hörberg mot bakgrund av sitt handikapp med den ljudteknikerutbildning hon genomgått kunnat få något arbete eller ansågs hon vara i behov av ytterligare utbildning?

 

2. Har Hörberg börjat universitetsutbildningen på Irland i samråd med Arbetsförmedlingen eller Arbetsmarknadsinstitutet och ansågs denna utbildning i så fall nödvändig för att ge henne en individuellt anpassad yrkesutbildning?

 

3. Föreslogs Hörberg några alternativa utbildningar och i så fall vilka?

 

Svar från handläggare på Arbetsförmedlingen 29 september, 1992:

 

1. AF har inte prövat hennes möjligheter att få ett arbete direkt efter utbildningen till ljudtekniker.

 

2. Stina Hörberg har inte börjat sina universitetsstudier i samråd med AF/AMI.

 

3. Under inskrivningstiden vid AMI diskuterades flera yrken och utbildningar. Av slutredovisningen framgår dock inte att Stina Hörberg direkt föreslagits någon alternativ yrkesutbildning.

 

I Sverige hade förberedelser inletts för ökat samarbete med övriga Europa. På något sätt hade en svensk representant i Bryssel, med studiefrågor som ansvarsområde, fått veta att en synskadad svensk student läste på UCD. Jag erbjöds att stanna ytterligare ett år utan att betala någon avgift till universitetet, på så vis skulle Sverige bli första nation att ha en handikappad utbytesstudent inom ramarna för Erasmusprogrammet. Skulle jag bli glad, arg eller endast förvirrad? Av ena myndigheten betraktas jag inte längre som synskadad eftersom jag läser utomlands och pratar engelska flytande, av andra myndigheten får jag särskilt erkännande just för att jag är handikappad och studerar utomlands via ett annat språk.

 

Studieåret närmade sig sitt slut och projektet med funktionshindrade studenter på UCD visade sig ha lyckats riktigt bra. Detta måste få ett nationellt erkännande så att övriga irländska universitet kunde följa efter. Irlands president Mary Robinson höll i ceremonin, klippte banden och skakade hand med oss som deltog i projektet. Då hon fick veta att jag var från Sverige bjöds jag in till en tillställning på Svenska Ambassaden några veckor senare, Irland fick statsbesök av Sveriges kung och drottning. Jag hade lärt känna en annan svensk student i Dublin, så jag hade någon att dela upplevelserna med i det kungliga ambassadminglet.

 

Läsårets sista veckor innebar tentor i mängd. Studenterna var slutkörda: under första tentan svimmade fyra studenter och en fick epileptiskt anfall. Jag ångrade inte att jag hoppat av psykologin. Med två godkända ämnen omvandlade till svenska poäng, tillgodoräknade jag mig ändå ett års heltidsstudier i Sverige. Beslutet om jag skulle återvända till UCD till hösten för ännu ett år eller stanna hemma var inte lätt att fatta. Då jag behövde mer vård av skadorna efter trafikolyckan blev beslutet till slut att stanna i Göteborg där universitetsstudierna fortsatte.

 

Reflektioner

Med läkarintyg och advokathjälp återfick jag handikappersättningen, men hur påverkar egentligen andra människors syn på vad funktionshindrade kan göra och inte kan göra? Människor känner sig inkompetenta och odugliga om de ständigt får veta att de är det. Det blir en ond, neråtgående spiral. De som däremot får uppbackning lyckas med det de vill göra. Spiralen är uppåtgående och de vågar ge sig in i svårare utmaningar. Att personal på olika myndigheter oftast fokuserar på saker man inte kan, eller saker de tror att man inte kan när man har ett funktionshinder, anser jag är livsfarligt och oacceptabelt. Att pendeln ibland slår åt andra hållet och funktionshindrade personer ses som underbarn, är minst lika illa.

Varför är det så svårt för många att förstå att personer med funktionshinder är vanliga människor med individuella egenskaper, intressen och förmågor precis som människor utan funktionshinder? De flesta synskadade studerar inte utomlands. Flertalet icke funktionshindrade personer studerar inte heller utomlands. Varför är det då svårare att avvika från normen i en så kallad handikappgrupp än att avvika från övriga gruppers normer?

 

Beslutet av Försäkringskassans handläggare att dra in min handikappersättning eftersom hon inte kunde tänka sig att det är möjligt att läsa på utländskt universitet när man är gravt synskadad, kunde ha tvingat mig att avbryta studierna. Det var svårt nog att, utan att från början känna någon, klara sig i ett annat land och studera utan studielitteratur. Att alltid kämpa mot myndigheters felaktiga beslut tar så mycket kraft som man egentligen behöver använda för att orka med den extra börda det innebär att leva med funktionshindret. Man går en märklig balansgång mellan att framhålla att man faktiskt klarar av 26

riktigt mycket, samtidigt som man påminner omgivningen om att funktionshindret är ett hinder i vissa sammanhang. Funktionshindret gör därför att kraven ofta är högre än på medmänniskor utan funktionshinder. Man måste alltid prestera lite extra, vara insatt i regler och förordningar, vara diplomatisk och alltid vara lika glad, tacksam och trevlig för att lyckas genomdriva det som för andra människor är självklara rättigheter.

I sammanfattningen av Bengt Lindkvists ”Bemötandeutredning – nio vägar att utveckla bemötandet av personer med funktionshinder”, SOU 1999:21, finns följande att begrunda:

”En allmän uppfattning bland forskarna är att ett negativt bemötande ofta har sin orsak i att det formella regelverket är otydligt. Antoinette Hetzler som studerat den socialförsäkringsrättsliga utformningen av handikappersättningen, pekar på att de svåraste hindren i kontakter med den offentliga sektorns olika förmånssystem ligger i dolda strukturer. De anställdas inställning och attityder styrs av dessa strukturer. Bristande kunskaper om vad det innebär att ha ett funktionshinder och om de intentioner som ligger bakom olika regelverk är andra faktorer som Socialstyrelsen menar är av avgörande betydelse för bemötandet.”

Handikappersättningen ska kompensera de extra kostnader som funktionshindret medför. Som funktionshindrad utlandsstudent är dessa omkostnader ofta högre än på hemmaplan eftersom man tvingas köpa tjänster i högre utsträckning i en okänd miljö. I Dublin måste jag exempelvis lämna in och betala min tvätt på ett tvätteri eftersom studentboendets system i tvättstugan, med bokning och torkning, inte fungerade för mig som synskadad. Så fick jag ofta handla i en dyr servicebutik i närheten av mitt studentrum när jag inte kunde följa med någon annan student till det billiga välsorterade köpcentrat på andra sidan motorvägen. Jag åkte taxi till fullt taxameterpris när jag 27

hade ärenden utanför universitetsområdet och ingen kompis kunde följa med, eftersom någon motsvarighet till Sveriges Färdtjänst inte fanns.

Alla som får handikappersättning har också rätt till så kallad pensionärsrabatt där sådan erbjuds, exempelvis vid biljettköp till tåg-, flyg-, och bussresor, men även för biljettköp till konserter, teaterbesök och inträde till utställningar och mässor. För detta krävs att man varje år begär ett intyg från Försäkringskassan. Rimligt vore att alla som får handikappersättning automatiskt får intyget hemsänt varje år, inte minst ur kostnadssynpunkt med tanke på den administration det innebär att var och en ska kontakta sin Försäkringskassa för att få det intyg man bedömts vara i behov av, på grund av det handikappersättningsgrundande funktionshindret. Själv har jag fått handikappersättning sedan jag fyllde 19 år, men rätten till så kallad pensionärsrabatt fick jag reda på av en arbetskamrat för tre år sedan. Visst kan det diskuteras om man ska ha pensionärsrabatt när man förvärvsarbetar, men intyget ger mig även möjlighet att ta med en ledsagare utan kostnad, något som kan vara nödvändigt för att min resa eller mitt besök på en utställning ska vara möjlig att genomföra. Ett namnbyte från ”pensionärsrabatt” till exempelvis ”merkostnadsskydd” vore lämpligt för att beskriva vad det faktiskt handlar om.

 

Kort information om handikappersättning (Riksförsäkringsverket 25 april 2004):

Handikappersättning lämnas till personer med nedsatt funktionsförmåga som behöver hjälp för att klara sin dagliga livsföring.

Bidrag ges till personer som fyllt 19 år och innan 65 års ålder fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han eller hon: 1. I sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp än annan 2. För att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan 3. I annat fall har betydande merutgifter.

Bidrag lämnas även till blinda, döva eller gravt hörselskadade om blindhet, dövhet eller hörselskadan inträffade innan 65 års ålder.

Handikappersättningen lämnas med 36, 53 eller 69 procent av prisbasbeloppet beroende på vilket behov som föreligger och hur stora merkostnaderna är. Handikappersättningen är skattefri. Bidraget är en skattefinansierad försäkringsförmån.

Beträffande rätten att ta handikappersättningen med sig utomlands under utlandsstudier, finns idag lagtext att hänvisa till enligt följande:

Socialförsäkringslag (1999:799):

Utlandsstuderande m.fl.

2 kap, 5§ En i Sverige bosatt person som lämnar landet för att studera i ett annat land skall fortfarande anses vara bosatt i Sverige så länge han eller hon genomgår en studiestödsberättigande utbildning eller har utbildningsbidrag för doktorander. Den som kommer till Sverige för att studera skall inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte den som har utbildningsbidrag för doktorander.

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.