Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 2
Begränsningar och möjligheter

Novemberregnets mörka verklighet var tung att komma hem till efter resandet. Vad skulle man göra nu när man inte längre tillhörde skolvärlden? En av mina reskompisar började utbilda sig till busschaufför, min andra kompis, som jag gjort det mesta tillsammans med under skoltiden, återvände till Dublin som aupair efter nyår. När vi tågluffat första gången sommaren året innan, var vi bara på Irland. Under höstens tågluff åkte vi tillbaka dit några veckor – jag gillade Irland precis lika mycket som min kompis som snabbt och lätt fick jobb där, men hur skulle jag kunna vara där under en längre tid och jobba eller studera? Nog skulle jag klara av de flesta aupairsysslorna, men vem vill anställa en blind aupair?

Sedan några år hade jag bestämt mig för att gå en 13 veckor lång ljudteknikerutbildning i Malmö, men kursstarten var förlagd till slutet av april. Jag kontaktade Arbetsmarknadsinstitutet Syn, AMI Syn, (som hade som uppgift att hjälpa synskadade arbetssökande till arbete eller annan åtgärd) för att få veta mer om ersättningsmöjligheter, arbete eller utbildning under vintermånaderna. För att personalen på AMI Syn skulle få en klarare bild av mig, kallades jag till en kurs hos dem. Där skulle kartläggas vilka åtgärder som var tänkbara för mig, att jag hade bestämt mig för ljudteknikerutbildningen spelade ingen roll.

 

Under kursens första dag framlades idén till mig om att jobba i en telefonväxel – jag hade ju jobbat med telefon som arbetsredskap under sommaren. Nej, sa jag bestämt: aldrig i livet. Man frågade om jag gillade att arbeta med händerna – det fanns ju en så bra verkstad i anslutning till AMI:s lokaler där man kunde få pröva att dreja och jobba med lera. Det hade jag gjort på bildlektionerna i skolan, men jag kunde inte tänka mig en framtid som keramiker. Var jag tillräckligt rehabiliterad då? Hur var det med käppteknik, fortsatte den 18

standardmässiga utfrågningen jag redan då utsatts för åtskilliga gånger. Jodå, jag har använt vit käpp för att orientera mig utomhus sedan 8-årsåldern, det behövde jag inte lära mig igen. Övriga sysslor i vardagen då, så kallad ”allmän daglig livsföring” adl-träning? Jo tack, svarade jag. Jag kan koka, steka, ugnsbaka och skära bröd. Även bädda sängen, diska, dammsuga, sortera tvätt och trycka på rätt knapp på tvättmaskinen.

 

Följande dag ägnades helt åt ett omfattande frågeformulär där alla frågor var yrkesorienterade. När jag för tredje gången ombads att svara på frågan om huruvida jag kunde tänka mig att arbeta som yrkeschaufför, måste jag ifrågasätta frågornas relevans till oss som arbetssökande med en synskada. Skälet till att jag tillhörde AMI Syn och inte en vanlig Arbetsförmedling, var ju att AMI:s handläggare skulle ha särskilt stor insikt i synskadades arbetsmöjligheter. En av handläggarna förklarade att dessa frågor inkluderats i formuläret för att vi som har ett funktionshinder inte ska låta oss begränsas i tanken av vår synskada. Då avbröt jag ifyllandet och gick hem från kursen för gott. Det är svårt nog att hinna med att göra det man vill och kan göra. Att slänga bort värdefull livstid på att ta ställning till om man skulle vilja göra det man inte kan göra, är verkligen ingen konstruktiv sysselsättning för den som är arbetslös.

 

Hemma ringde jag runt till alla möjliga ställen som kunde tänkas ha kontakter i Irland, för nu skulle jag dit i alla fall. Efter några veckors ivrigt adressamlande skickade jag iväg 60 brev med förfrågan om det fanns någonstans i Irland man kunde ta emot mig som student eller arbetskraft. Svaren började droppa in efter några veckor. Jobb var det inte tal om. Irland var för 14 år sedan ett av Europas fattigaste länder med en arbetslöshet på ca 22 procent. Till slut hade jag i alla fall fått tre positiva svar: ett från en katolsk klosterskola för flickor i Connemara – det var uteslutet. Ett från Queens College i Belfast: min mor vägrade släppa iväg sitt enda barn till en sådan terroristhärd. Så återstod alltså University College Dublin, UCD. Detta universitet hade jag fått kännedom om under tågluffningen, då vi gjort en lång båttur i Grekland tillsammans med studenter därifrån.

 

Enligt brevet hade inget universitet i Irland tagit emot studenter med funktionshinder dittills, detta för att man inte haft resurser att tillhandahålla nödvändig service för funktionshindrade studenter. Nu var man villig att ta emot mig och en annan gravt synskadad irländsk förstaårsstudent på försök. Jag åkte till Dublin över påsken för att träffa personal på UCD och för att rekognoscera möjligheterna till studentboende. Samtidigt hälsade jag på och bodde hos min aupairkompis. Alla på skolan var mycket trevliga och positiva, och studentrummen i anslutning till universitetet förväntades vara färdigbyggda till hösten.

Tillbaka i Sverige flyttade jag till Malmö för min ljudteknikerkurs. Där trivdes jag mycket bra med en gång, både med ljudtekniken och med de nya människor jag lärde känna. Kursen innehöll även praktik som jag gjorde i Malmö under sommaren eftersom jag trivdes så bra där. Jag fick också besked om att jag antagits som förstaårsstudent på UCD till hösten. Samtidigt fick jag erbjudande om jobb som ljudtekniker i Kristinehamn. Valet mellan Dublin och Kristinehamn var inte svårt att göra. För att mina studier skulle fungera måste jag ha en bärbar dator med talsyntes och punktdisplay med mig till Irland. Jag hade aldrig jobbat med datorn som hjälpmedel innan, så det blev att hårdträna grunderna i Word Perfect.

 

Reflektioner

Som arbetssökande med ett funktionshinder möts man ofta av uppfattningen hos handläggare på AF och Försäkringskassan att man ständigt ska habiliteras, rehabiliteras och utbildas. Däremot saknas beredskap för hur färdigrehabiliterade och utbildade personer ska ha möjlighet att leva ett integrerat liv med anställning och marknadsenlig lön som de flesta människor gör som inte har ett funktionshinder. God rehabilitering är förutsättningen för att ta sig in på arbetsmarknaden, men de som är rehabiliterade måste få möjlighet att gå vidare.

Förvånande är att så få av AMI:s eller AF:s personal som ska vara experter på arbetssökande personer med synskador, visar förståelse för att alla vägar som är nya för en gravt synskadad människa måste tränas in med hjälp av en seende person, med insikt i hur en ny väg lärs in av synskadade. Då jag inför kursstart eller ny anställning, påmint handläggare om att jag behöver tid och hjälp att träna in den nya vägen till aktuell lokal, har jag flera gånger mötts av den förvånade frågan: - men, du sa ju att du var rehabiliterad och kunde käppteknik?

 

Att som gravt synskadad lära in en väg man aldrig gått förut, innebär inte att man på nytt måste lära sig pendlingstekniken med den vita käppen, som används för att känna av ytan framför sig och skydda kroppen mot föremål som står i vägen. Däremot måste vägens sträckning memoreras, lämpliga hållpunkter läras in och avstånd och känsla nötas, så att den synskadade har uppfattning om var hon eller han befinner sig i förhållande till omgivningen. Gravt synskadade ledarhundsförare behöver inte lika detaljrik inlärning av en ny väg, men möjligheten att rasta hunden måste rekognosceras i förväg och den för ledarhundsekipagets ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste vägen läras in.  

 

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.