Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 12
Sammanfattande kommentarer

Syftet med min text är att belysa i vilken samhällets föreskrifter och avsikter överensstämmer med den faktiska verklighet som människor med synskador lever i. Av sekretesskäl handlar min berättelse endast om mina egna upplevelser, jag namnger inte heller personer jag haft kontakt med i arbetssökandet. Min ambition är att spegla hur absurd tillvaron är när myndigheter och tjänstemän som ska ge mig stöd har en färdig bild av mig i egenskap av barndomssynskadad som jag inte känner igen mig i. Enligt rapporter om funktionshindrades möjligheter att delta på den öppna arbetsmarknaden, visar personer med funktionshinder brister i utbildning, rehabilitering och social kompetens. Detta är säkert sant i många fall, men berodde arbetslösheten bland funktionshindrade enbart på det, hade vi som har utbildning inte varit arbetslösa och korttidssysselsatta i så hög grad som vi är. Min erfarenhet är att även andra faktorer spelar in som aldrig talas högt om.

 

Min berättelse, som beskriver 15 år av mitt liv efter det jag tog studenten, varvar jag med reflektioner, fakta och utdrag ur regelverk för att återge det märkliga dubbelliv man tvingas leva i när man avviker från den norm som svenskt arbetsliv utgår ifrån. Att jag som arbetssökande med ett funktionshinder kommer med egna förslag, önskemål och löneanspråk är något som varken förväntas eller uppmuntras av flertalet anställda på inblandade myndigheter jag kommer i kontakt med. Samtidigt har jag från samma personal under åren fått höra att gravt synskadade personer är initiativlösa och inte har någon uppfattning om vilka arbetsuppgifter de klarar av. Hur går dessa dubbeltydiga signaler från samma personal och myndigheter ihop?

 

Det vill ju till att den som har egna idéer, önskemål och krav även är utrustad med förmåga att uttrycka sig på rätt sätt, har mod och uppbackning omkring sig och dessutom har en vilja av stål för att genomdriva aktuella projekt. Hur många människor utan någon typ av funktionshinder skulle klara av en sådan procedur inför varje förändring i arbets- och vardagsliv? Dessa komplikationer gör mig dubbelt handikappad på arbetsmarknaden. Synskadan försvårar mina möjligheter att hitta anställning med lämpliga arbetsuppgifter, det är ett ofrånkomligt faktum jag känner till mycket väl efter alla år som synskadad. Att samtidigt behöva övervinna motsträviga beslutsfattare som dessutom hävdar att de är erfarna experter på de icke fungerande beslut de försöker genomdriva, blir till slag i ansiktet på mig som besluten angår.

 

Att jag sedan dagis levt integrerad bland icke-funktionshindrade människor är en betydelsefull faktor för hela mitt liv. Jag är och kommer alltid att känna mig som en naturlig del av ett samhälle där frånvaro av funktionshinder är norm. Efter studenten utgick jag ifrån att tillvaron även i fortsättningen skulle gå i liknande banor som mina jämnåriga seende vänners liv. Inte anade jag att integrering, som är så självklar för mig och de omkring mig, skulle betraktas som ett problem av inblandade myndigheter i svenskt arbetsliv. Varför kommer jag inte vidare i arbetslivet som mina seende medmänniskor gör? Beror det på begränsningar direkt orsakade av min sedan födseln grava synskada, beror det på motsträviga arbetsgivare, eller hindras jag av indirekta faktorer jag påtvingas av regelverk i svensk arbetsmarknadspolitik på grund av mitt funktionshinder? Hur kommer det sig att jag, efter kontakt med personal på Arbetsförmedlingen (AF) ofta undrar: anlitar jag dessa människor för att få hjälp att etablera mig i arbetslivet eller finns jag till för att de ska ha anställning och inte behöva stå i samma arbetslöshetskö som jag själv?

 

Som hjälpmedelsberoende kommer man i kläm mellan olika regelverk som gäller hjälpmedel i arbetslivet och hjälpmedel för hemmabruk: detta beroende på myndigheters bristande samarbete. Utbildning på studie- eller arbetstekniska hjälpmedel sker samtidigt med utbildnings- eller anställningsstart - inte före som vore önskvärt. Dessutom gör en uttdragen handläggning från olika myndigheter att det ofta blir en försenad påbörjan av studier eller anställning, och tillsammans är resultatet en rivstart enligt ketchupeffektens principer. Att ta sig till och från anställningsintervjuer, arbets- och praktikplatser, eller förflytta sig från en plats till en annan i tjänsten försvårar också förutsättningarna för att få och behålla ett arbete för gravt synskadade personer idag. Färdtjänstens besparingar och samplanering med andra resenärer gör att man aldrig kan vara säker på att komma fram i tid. De som tar sig till och från jobbet med Färdtjänsten har redan förbrukat sin dagsranson arbetsresor, och måste vid tjänsteärenden använda sina begränsade antal resor avsedda för privatbruk.

 

Arbetslösheten bland funktionshindrade är stabil och inte så konjunkturberoende som bland befolkningen i övrigt. Av Sveriges befolkning var 6 procent öppet arbetslösa i februari 2004 enligt Statistiska Centralbyrån SCB. Det anses vara ett högt arbetslöshetstal – jämför det med siffran 54 procent ej sysselsatta synskadade 2002. Sedan lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet trädde i kraft 1999 har förhållandevis få anmälningar kommit in till HO från synskadade. Ett skäl till detta är troligen att det är svårt att etablera sig på arbetsmarknaden med en synskada. Den som inte får in en fot på arbetsmarknaden kan alltså inte ens diskrimineras.

 

Det finns så mycket att göra för att förbättra synskadades och funktionshindrades möjligheter att etablera sig på den öppna arbetsmarknaden, men först och främst behöver direkta mötesplatser mellan arbetsgivare och funktionshindrade arbetssökande skapas. Alla onödiga mellanhänder med förutfattade meningar om hur funktions-hindrade personer är, alla stelbenta beslut och gammalmodiga regelverk bromsar upp direkt kommunikation mellan arbetssökande och arbetsgivare, och utgör grunden till osäkerhet mellan parterna.

 

  

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.