Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 11
Tankar kring arbetsmarknad och funktionshinder

Rapporter och artiklar påvisar att hög arbetslöshet bland funktionshindrade beror på att de/vi saknar utbildning, social kompetens och rehabilitering. Dessa faktorer har betydelse för att många funktionshindrade saknar anställning, men jag undrar – hur ska den öppna arbetsmarknaden kunna vara redo att anställa funktionshindrade som har utbildning, social kompetens och är rehabiliterade, när man bromsas av regelverk, missförstående tjänstemän och ett arbetsmarknadssystem som inte stämmer med hur verkligheten ser ut? Anders Bergeskog, Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering, konstaterar i en rapport från år 2001, att arbetshandikappades kompetens måste höjas för att de ska få större möjligheter i arbetslivet. Berodde arbetslösheten bland funktionshindrade enbart på det, hade vi som har utbildning inte varit arbetslösa och korttidssysselsatta i så hög grad som vi är. I media basuneras ut att det saknas arbetskraft med för efterfrågan lämplig högre utbildning. Att det råder stor brist på kunskap om funktionshindrades möjligheter att leva i en integrerad vardag som de flesta andra människor, påminns jag också dagligen om. Ska jag då efter alla studieår behöva förtidspensioneras, för att gratis via handikapprörelsen arbeta med det jag har kompetens för?

 

Handikapprörelsen fyller en viktig funktion, men motverkar ibland samtidigt sitt eget syfte. Det finns så många pensionerade, förtids-pensionerade och arbetslösa frivilligkrafter i handikapprörelsen som ställer upp gratis, att det försvårar möjligheterna till avlönat arbete för många funktionshindrade arbetssökande. Som journalist och informatör är detta samband tydligare för mig än personer ur en del andra yrkesgrupper. Det finns också ett problem med att handikapprörelsen anlitas för uttalanden och förslag till åtgärder för att förbättra funktionshindrades möjligheter att etablera sig på den öppna arbetsmarknaden. Funktionshindrade som avlönas inom handikapporganisationerna, har helt andra förutsättningar på jobbet än funktionshindrade som jobbar på en ”vanlig” arbetsplats med exempelvis större tidspress, högre prestationskrav och arbetskamraternas ibland sämre insikt i de svårigheter det innebär att ha ett funktionshinder.

 

Arbetslöshet undergräver funktionshindrade arbetssökandes ekonomi, hälsa, välbefinnande och möjlighet till ett vidare kontaktnät för fortsatt utveckling i karriären. Att tvingas flytta från åtgärd till åtgärd, med ersättning som motsvarar A-kassans, innebär en instabil hushållsekonomi som påverkar såväl boende och hjälp i vardagen som socialt liv. Bjuda hem vänner och delta i aktiviteter tillsammans med löntagare när man lever på en låg ersättning, går endast i begränsad omfattning. Planerad ledighet är en omöjlighet för den som alltid måste stå till arbetsmarknadens förfogande, ifall ett jobb skulle dyka upp. I rapporten ”Funktionshinder och välfärd” (SOU 2001:56) framgår att synskadade i åldersgruppen 16-64 år har 27000 kronor mindre i disponibel inkomst per år än ”normalbefolkningen”, 1991 var skillnaden 13000 kronor. Vidare åtnjuter inte åtgärdsplacerade personer förmåner som arbetstagare har, i form av högre pensionsgrundande inkomst, företagshälsovård och försäkringar.

 

Enligt rapporten ”Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden” (AMS & SCB 2002) har 27000 synskadade personer i åldrarna 16-64 år nedsatt arbetsförmåga. Av dem är 46 procent sysselsatta och 54 procent ej sysselsatta. Arbetslösheten bland funktionshindrade är relativt stabil och inte så konjunkturberoende som bland befolkningen i övrigt. Av Sveriges befolkning var 6 procent öppet arbetslösa i februari 2004 enligt SCB. Det anses vara ett högt arbetslöshetstal – jämför det med procentsatsen ej sysselsatta synskadade 2002. Statistiska mätningar som indikerar synskadades sysselsättningsgrad har endast gjorts vid två tidigare tillfällen hos SCB, 1998 och 2000 vilket gör mätningsresultaten svåra att bedöma. 92

Handikappombudsmannen (HO) är en statlig myndighet som bevakar frågor som angår rättigheter och intressen för personer med funktions-nedsättning. Deras målsättning är full delaktighet och jämlikhet. Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet trädde i kraft 1999. HO har ingen registrering utifrån funktionshinder och har därför inga exakta uppgifter om antalet anmälningar från synskadade. Sedan 1999 har HO mottagit omkring 250 anmälningar om diskriminering i arbetslivet. Ett 20-tal av anmälarna har uppgivit att de är synskadade. HO har drivit ett ärende till en förlikning som gäller en synskadad anmälare. Sedan lagen trädde i kraft har HO förlikts i ungefär 20 ärenden. Facket har drivit 4 ärenden till förlikningar där anmälaren har en synskada. Den vanliga påföljden för diskrimineringsbrott är skadestånd. En annan påföljd enlig lagen är att ett avtal som medger diskriminering kan förklaras ogiltigt. Denna påföljd har dock inte varit aktuell i de ärenden som redovisats ovan. Ett skäl till att fler anmälningar inte gjorts av synskadade som diskriminerats i arbetslivet, är troligen att det är svårt att etablera sig på arbetsmarknaden med en synskada. Får man inte in en fot på arbetsmarknaden kan man inte ens bli diskriminerad.

 

I remissvar från HO till betänkandet ”Arbetskraft SOU 2003:95” (hämtat från www.ho.se februari 2004) konstateras: ”Både arbetsgivare och personal på arbetsförmedlingarna behöver information om diskrimineringslagstiftningen. HO anser att det är en brist att utredningen inte tagit upp diskrimineringsperspektivet. HO välkomnar att begreppet ”arbetshandikapp” föreslås försvinna. Begreppet är otydligt och signalerar att utgångspunkten är individens brister och inte möjligheter.” Med mina erfarenheter kan jag bara instämma och glädjas åt en eventuellt kommande förändring. Vidare står: ”HO kan konstatera att bidragstaket för anställda med lönebidrag inte är ett lönetak. Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder ålägger arbetsgivarna att inte lönediskriminera sina anställda med lönebidrag.” Min upplevelse att 93

lönebidragstaket uppfattas som ett lönetak av arbetsgivaren (se kapitel 7) måste vara en relativt vanlig företeelse eftersom HO tar upp fenomenet i sitt remissvar.

Under min arbetslöshet har jag skrivit till flera myndigheter angående funktionshindrades svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag har erbjudit mina tjänster som arbetskraft, med samma motivering som anges av HO i följande citat: ”HO delar utredningens uppfattning att statliga myndigheter måste ha anställda med funktionshinder för att vara trovärdiga och själva vara föredömen. I HO:s riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning berörs även myndighetens roll som arbetsgivare.” I svaren jag fått från flera myndigheter som kommer i kontakt med arbetssökande personer, informeras jag om att det råder anställningsstopp hos flertalet statliga myndigheter. Planerna på rekrytering av arbetskraft med för anställning lämplig kompetens plus ett funktionshinder är, med anledning av rådande anställningsstopp, förhoppningsvis mer långsiktiga.

 

HO skriver också: ”ansvaret för bidrag till bland annat arbetshjälpmedel är uppdelat mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. HO anser att hjälpmedelsutredningen som bland annat utreder arbetshjälpmedel, bör överväga möjligheten att samordna ansvaret.” I detta förslag finns mycket tid, pengar och frustration att spara! Själv skulle jag vilja göra ett tillägg i samordningsfrågan: samordna detta även med hjälpmedel för hemmabruk. Det är inte längre ovanligt att arbeta hemifrån, framförallt inte bland journalister och informatörer. Hjälpmedel för hemmabruk ansvarar lokal syncentral för (se ”Reflektioner”, kapitel 5) som i sin tur sorterar under landstinget. I Förordning (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp, 17 § står ”Särskilda insatser för syn- och hörselskadade avser inte insatser som landstinget skall svara för.” Att arbeta hemifrån på Syncentralens datortekniska utrustning avsedd för hemmabruk är således inte tillåtet, ändå är det precis det jag gör nu. Hade däremot samma instans ansvarat för datorteknisk utrustning för hemmabruk, studier och arbetsplatsanpassning, hade tid, pengar och kraft sparats in för alla inblandade parter.

 

Syncentralen har en avdelning med datorteknisk service som huvud-uppgift. Vi som har en datorutrustning för hemmabruk plus en dator med anpassningar på arbetsplatsen, måste hålla två hjälpmedelssystem med olika uppsättningar av individuellt anpassade lösningar i huvudet. Arbetar jag från min hemdator och den går sönder måste jag köa för min tur att få service på min hemutrustning med alla hemmabrukare av datorer – det tar veckor, ibland månader! Går min jobbdator sönder får jag hjälp genast eftersom jag då anses samhällsekonomiskt produktiv, men jag är faktiskt samhällsekonomiskt produktiv även när jag arbetar hemifrån.

När jag mottog mitt digitala anteckningshjälpmedel från Syncentralen måste jag intyga med namnunderskrift att jag inte skulle använda hjälpmedlet i förvärvsarbete. Eftersom jag var arbetslös kunde jag skriva under med gott samvete, men får jag anställning där jag behöver anteckningshjälpmedlet ska jag enligt regelverket ansöka om ännu ett, precis likadant genom Länsarbetsnämnden – i detta fall orsakar regelverket en fördubblad kostnad. Det är huvudlöst att skilja hjälpmedelshanteringen åt på det sätt som nu görs. Som hjälpmedels-beroende kommer man i kläm mellan olika regelverk som gäller hjälpmedel i arbetslivet och hjälpmedel för hemmabruk. Problemen beror då enbart på myndigheters bristande samarbete. Utbildning på studie- eller arbetstekniska hjälpmedel sker samtidigt med utbildnings- eller anställningsstart - inte före som vore önskvärt. Tillsammans med en ofta försenad påbörjan av studier eller anställning är resultatet en rivstart enligt ketchupeffektens principer.

 

Att ta sig till och från anställningsintervjuer, arbets- och praktikplatser, eller förflytta sig från en plats till en annan i tjänsten är också problem som försvårar förutsättningarna för att få och behålla ett arbete för gravt synskadade personer idag. Denna åsikt bygger på mina erfarenheter av regler i Göteborg, men jag vet att liknande försvårande faktorer även finns i andra kommuner. Färdtjänstens besparingar och samplanering med andra färdtjänstresenärer gör att man aldrig kan vara säker på att komma fram i tid. De som tar sig till och från jobbet med Färdtjänsten har redan förbrukat sin dagsranson arbetsresor, och måste vid tjänsteärenden använda sina begränsade antal resor avsedda för privatbruk.

Vid byte av åtgärd är flexibiliteten sämre för oss som har ett funktions-hinder än för övriga arbetssökande på grund av en inbyggd ovilja till förändring från AF:s personal, AMS och Länsarbetsnämnden. Det är en naturlig följd av att ändrat beslut om åtgärd ofta medför kostnader när de gäller funktionshindrade personer. Jag har ofta upplevt att det är viktigare för arbetsförmedlaren att jag placeras någonstans, än att åtgärden blir bra för mig som placeringen gäller. Grunden till detta finns att läsa i 43 §, Förordning (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp:

 

43 § Länsarbetsnämndens beslut om återbetalning av stöd och återkallelser av anvisningar får överklagas till AMS. AMS beslut får inte överklagas. Övriga beslut får inte överklagas. Länsarbetsnämndens skall dock ompröva beslut om den som berörs av beslutet begär det.

Låt oss hoppas att den som berörs av felaktiga beslut fortfarande har kraft kvar att begära att ett beslut som inte går att överklaga ska omprövas. Låt oss också hoppas att alla som berörs av beslut, i förväg får vetskap om att beslut inte går att överklaga och att funktionshindret inte är den faktor som gör att personen som berörs inte fått informationen i förväg! För synskadade är brist på information på lämpligt läsmedie (punktskrift eller kassett) en mycket vanlig orsak till att man inte kan hålla sig kunskapsmässigt uppdaterad. Ibland har jag lekt med tanken att myndigheters personal får provision på varje dyr 96

rättighet man lyckas dölja för berörda parter, men så illa kan det väl inte vara?

Som funktionshindrad arbetssökande möts man ofta av uppfattningen hos handläggare på AF, AMS och Försäkringskassa att personer med funktionshinder ständigt ska habiliteras, rehabiliteras och utbildas. Däremot saknas beredskap för hur färdigrehabiliterade och utbildade personer ska kunna leva ett integrerat liv med anställning och arbetsvillkor som är målet för de flesta icke funktionshindrade arbetssökande. Alternativ till AF:s service, som Trygghetsrådet eller Trygghetsstiftelsen, har sällan funktionshindrade tillgång till eftersom dessa alternativ förutsätter tidigare anställning med bra villkor. Att vara inskriven på AF innebär därför en ständig kamp mot att bli tillbakaflyttad så fort man försöker ta ett steg framåt. Man uppfattas som ett personifierat funktionshinder, inte som den individ med kunskaper, egenskaper och erfarenheter som utgör varje människas personlighet.

 

  

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.