Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Kapitel 10
Arbetslöshet

Åter upplevde jag en märklig lättnadskänsla över att vara arbetslös, efter den stora press det innebar att delta i utbildningen till tillgänglighetskonsult. Värst under utbildningen var ändå den totala brist på förståelse inför mina förutsättningar och behov som gravt synskadad, som både Arbetsförmedling (AF), ”AF särskilda resurser” och kursledning ständigt uppvisade. Jag använde min första arbetslösa vecka enbart till att återhämta kraft för att kunna och orka ta i tu med nästa steg i arbetslösheten. Jag tror inte att personal hos arbetsmarknadsmyndigheter som kommit i min väg medvetet vill mig illa, men jag önskar att deras insikt blev större i vilken skada dåligt bemötande åsamkar arbetssökande, även de med gott självförtroende. Det är först när den insikten finns som den arbetssökande och inblandade myndigheters parter kommer att uppnå balans i förhållande till varandra. För mig har kontakten med AF hittills upplevts som en ojämn maktkamp där jag alltid har underläge.

Jag avtalade tid med chefen på AF - min anmälan till Handikapp-ombudsmannen föranledde kommunikation med AF på högre nivå. Eftersom samarbetet mellan mig och min dåvarande handläggare inte fungerat under arbetsmarknadsutbildningen, ville jag byta handläggare. För att inte behöva uppleva ännu ett möte där jag ensam ska hävda mina rättigheter och önskemål gentemot två eller flera personer ur AF:s personal, bad jag chefen att ingen mer än vi två skulle närvara vid mötet. Trots löfte om detta var den handläggare med på mötet som jag inte längre ville anlita. Chefen gick rakt på sak med en gång: ”- du sa i telefon att du ville byta handläggare, men jag tänkte att vi måste ge din handläggare en chans”. Vad kunde jag säga? Hade jag sagt: ”Nej, det tycker jag verkligen inte att vi ska!” så hade AF:s journalanteckningar meddelat kommande arbetsförmedlare att jag är negativ och osamarbetsvillig. ”Vi glömmer de misstag som varit och börjar på ny kula, så får vi se hur det går” sa chefen.

 

Mina A-kassedagar tog slut men jag fick 300 nya dagar utan problem. Jag skickade ansökningar till utannonserade lämpliga tjänster jag hittade på AMS platsbank, fick renoverat i min lägenhet, tillbringade mycket tid ute med min hund, red några gånger i veckan, läste och planerade en svensk-norsk ledarhundsträff i Norge – dagarna gick utan sysselsättningsproblem. När ett halvår gått ringde jag min handläggare angående en utannonserad tjänst i kommunen. Sökande till tjänsten skulle vara under 30 år. Eftersom jag var 32 år gammal ville jag ha min handläggares hjälp att försöka tala för min lämplighet till tjänsten (trots min aktningsvärda ålder). Handläggaren meddelade mig några dagar senare att åldersgränsen inte kunde ruckas på: ”och jag sa ändå att du hade stor erfarenhet av arbete med jämställdhet”.

 

Nu var det nog! Jag ringde chefen på AF och meddelade att handläggaren fått sin chans, nu är det min tur att som arbetssökande få en chans på AF. Jobbet jag hade sökt var ett informatörsarbete som inte hade ett dugg att göra med jämställdhet. Själv har jag ingen erfarenhet av jämställdhetsarbete. Handläggaren hade förväxlat begreppen ”tillgänglighet för funktionshindrade” som jag har erfarenhet av och ”jämställdhet” som oftast betecknar ”lika villkor för kvinnor och män”. Vad hjälper det att jag har kompetens när jag ständigt begränsas av myndigheters personals inkompetens? Vänner säger till mig att strunta i AF, - sök jobb på egen hand, men eftersom jag är beroende av arbetstekniska hjälpmedel som beviljas av AF och Länsarbetsnämnden (se paragraf 40 och 41, ”Fakta” i slutet av kapitlet), är jag alltid beroende av godkännande därifrån. Dessutom är jag, på grund av synskadan, i behov av all hjälp jag kan få för att få kontakt med potentiella arbetsgivare. En hjälp som ickehandikappade idag har större möjlighet att få genom AF, Trygghetsrådet och Trygghetsstiftelsen än vad handikappade personer har som enbart har 81

AF att vända sig till. Exempelvis är inte AMS ”sökandebank” anpassad så att gravt synskadade på egen hand kan lägga in information där, detta trots att jag flera gånger uppmärksammat webansvarig på detta. Jag står alltså i beroendeställning till personal som saknar nödvändig kompetens, och som inte har insikt i mina behov och därigenom ofta missbedömer min kompetens.

 

I augusti 2003 kallades jag till ett möte med den nya handläggaren plus en ”SIUS-konsulent” (se paragraf 20 och 21, ”Fakta” i slutet av kapitlet) som nu är min kontakt på ”AF rehabilitering särskilda resurser”. Då hade det gått ett år sedan jag först begärde att få byta handläggare. Mötet inleddes med information om att AF inte erbjuder psykologhjälp, men min SIUS-konsulent kunde träffa mig under informella former, som på kafé eller dylikt, och fungera som bollplank under mitt arbetssökande. Jag förklarade att jag kontaktat AF för att jag behöver hjälp i mitt sökande efter ny anställning. Ville jag ha psykologhjälp hade jag uppsökt sjukvården och fikastunder har jag vanligtvis på ridklubben eller tillsammans med någon annan i min vänkrets. Det accepterades och vi kom överens om att hålla fortsatt kontakt endast gällande jobbsökeri. Det blev snart aktuellt, då en före detta arbetskamrat kontaktade mig och tre andra personer från tillgänglighetskonsultsutbildningen angående anställningar.

 

Vi skulle anställas av en privat arbetsgivare, men få uppdrag från ett kommunalt bolag. Det var bråttom att få igång verksamheten före jul. Under anställningsintervjuerna erbjöds vi höga löner, mobiltelefon, företagshälsovård: jag fick till och med förfrågan om jag genom företaget ville få städning hemma. Jag trodde inte det var möjligt – att det äntligen skulle bli min tur att få en bra chans på arbetsmarknaden som mina kurskamrater från universitetstiden fått redan för några år sedan. Jag ringde SIUS-konsulenten för att starta karusellen med arbetstekniska hjälpmedel så fort som möjligt. Mitt arbetsbiträde, som hjälpt mig på Kulturförvaltningen och under den jobbiga tiden på arbetsmarknadsutbildningen, ringde några dagar senare. Vi har en god kontakt och hörs av då och då, nu ringde hon för att hennes handläggare på AF kontaktat henne. Mitt före detta arbetsbiträdes handläggare hade på AF fått reda på att jag hade en anställning på gång. Nu ville hon att även hennes ”kund” (som AF kallar arbetssökande) skulle få anställning knuten till mitt eventuella jobb.

Jag har haft tanken att om jag behöver hjälp av ett arbetsbiträde för kommande anställning, vill jag tillfråga henne eftersom vi arbetar bra tillsammans och känner varandra väl efter två års samarbete. Förutsättningen för detta är dock att jag har behov av hjälp av ett arbetsbiträde. Det hade jag inte med de arbetsuppgifter jag skulle ha på den tänkta anställningen. Arbetsförmedlingens personal ser mig alltså ena stunden som en person som är svår att få i arbete, för att i nästa stund uppfatta mig som en möjlighet till anställning för andra arbetssökande. Dessutom hade mitt arbetsbiträdes handläggare brutit mot sekretesslagen genom att upplysa mitt före detta arbetsbiträde om att jag hade jobb på gång, därför ringde jag upp den aktuella handläggaren för att få en förklaring. Det visade sig att handläggaren trott att mitt före detta arbetsbiträde (se paragraf 18 och 19 ”Fakta” i kapitel 8) var personlig assistent till mig (se ”Personlig assistans” under ”Reflektioner” i slutet av detta kapitel). I takt med att handläggaren insåg sin förväxling av två skilda yrken, förnekade hon mer och mer av historien. Till slut sa hon sig inte ens känna till namnet på vare sig mig eller mitt före detta arbetsbiträde.

En av mina kurs- och blivande arbetskamrater anställdes i mitten av oktober, men själv måste jag vänta på klartecken för att få mina arbetstekniska hjälpmedel. I november kom beskedet: företaget som lovat oss anställning hade lurats på uppdrag från den kommunala uppdragsgivaren. Ville vi fortfarande göra ett försök med tillgänglighetsarbetet för funktionshindrade kunde vi göra det mot ersättning motsvarande A-kassa. Vi hoppades ju på att det kunde leda till anställning och vidare uppdrag, så vi bestämde att med gemensamma krafter försöka komma igång. Med övertalningsförmåga 83

fick jag AF att gå med på att fortsätta de påbörjade administrativa turerna med mina arbetstekniska hjälpmedel. I mitten av december installerades mina hjälpmedel på arbetsplatsen. En vecka senare slutade arbetskamraten som börjat två månader tidigare, eftersom arbetsuppgifter saknades.

 

Personalen på kontoret var mycket trevlig, men ledningens uppfattning om vad det vill säga att ha ett funktionshinder var underlig. Personalchefen tyckte exempelvis att det är jämförbart med att vara småbarnsförälder – man kan inte göra allt man vill och man måste ibland vara borta från jobbet av privata skäl (en axelskada förorsakad av trafikolyckan 1990 har sänkt min arbetsförmåga till 30 timmar i veckan – min deltid har alltså inte med synskadan att göra). Hans inställning gick inte att ändra på trots mina argument att funktionshindret har du 24 timmar om dygnet i resten av ditt liv, det är en ofrivillig omständighet som du är ensam ”vårdnadshavare” av. Dessutom har småbarnsföräldrar i allmänhet även positiva upplevelser med anledning av sina barn, vilket man sällan eller aldrig har med anledning av sitt funktionshinder. Dagligen träffar man människor som har valt att bli föräldrar, men jag har aldrig träffat någon som valt att bli funktionshindrad. Huruvida han såg funktionshindrade småbarnsföräldrar som dubbelhandikappade fick jag ingen klarhet i.

Mitt planerade informatörsarbete krympte ihop till ett sorgligt, obetald telefonförsäljaruppdrag, när en arbetskamrat och jag försökte sälja in våra tjänster till kommuner i Västra Götaland mellan julens helgdagar. Resultatet blev önskemål om två timmars information av mig i Uddevalla. Ersättning för detta skulle utbetalas till företaget som jag enligt AF ”praktiserade hos”: en betydligt lägre ersättning än jag erhåller som frilansande informatör. Själv uppbar jag ersättning från Försäkringskassan i storlek med min A-kassa. Detta kunde jag givetvis inte gå med på. Ska jag ta mig in på arbetsmarknaden, kan jag inte låta ett företag som utnyttjar min arbetskraft dessutom dumpa min ersättning som frilans. Jag kontaktade handläggaren på AF samt SIUS-84

konsulenten för ett akut möte – jag måste avbryta min praktik hos företaget som nu inte längre hade några arbetsuppgifter åt mig. Övriga kurs- och arbetskamrater från tillgänglighetskonsultsutbildningen hade redan slutat.

 

Situationen var fruktansvärd när jag på mötet förstod att varken AF:s handläggare eller SIUS-konsulenten trodde på min berättelse. Jag beskrev även personalchefens inställning gentemot såväl funktionshindrade som små barn i hans jämförelse, för AF:s personal. Döm om min förskräckelse när mina åhörare på AF höll med personalchefen om att det är jämförbart att ha ett funktionshinder och att ha små barn. SIUS-konsulenten lovade till slut att närvara på ett möte jag avtalat med personalchefen på praktikplatsen följande arbetsdag. Personalchefen dök inte upp på mötet, men VD:n tittade snabbt förbi och uppvisade företagets sanna inställning gentemot mig. ”Här ska du inte stanna” konstaterade lyckligtvis min SIUS-konsulent.

 

Ett märkligt systemfel uppenbarades med anledning av min så kallade praktikplats. De flesta dagarna, förutsatt att det inte var snökaos och halt och när min ledarhund och jag inte var stressade, kunde jag utan problem ta mig den promenad och de 3 hållplatser med spårvagn som utgjorde vägen till jobbet. Det är gångavstånd mellan mitt hem och kontoret, men då måste jag korsa Övre Husargatan som är tungt trafikerad och utgör fara även för gångtrafikanter som ser bilarna. Kostnaden för spårvagnsresorna orsakades alltså av min synskada.

 

Månadskort på Göteborgs Färdtjänst kostar 500:- och inkluderar obegränsat resande med spårvagn samt ett antal färdtjänstresor under en månad inklusive arbetsresor. Månadskortet ger mig den nödvändiga möjligheten att bli körd från dörr till dörr vid behov. Då 500:- är en stor utgift för mig som har låg ersättning, begärde jag att få månadskortet delvis ersatt av AF (enligt 16 §, förordning 1996:1100, ”Fakta” i slutet av kapitlet), men fick nej med motiveringen ”eftersom jag kan använda månadskort även för fritidsresor står inte AF för 85

denna utgift”. Däremot beviljades jag utan vidare taxiresor via Företagstaxi till en sammanlagd kostnad av mellan 200:- och 300:- per dag tur/retur. Försäkringskassan betalade. Att använda 100-kort som ersätts av AF är uteslutet eftersom Spårvägens betalsystem är utformat så att jag, på grund av synskadan, inte kan stämpla själv. Handläggare på AF har uppmanat mig att ”chansa på att åka utan att stämpla”, men det är en uppmaning av AF:s tjänstemän som ska ifrågasättas. Dessutom är den person som kom med förslaget på AF troligen inte villig att betala bötessumman den dag jag åker fast.

Varför ville jag då inte åka med Försäkringskassans exklusivt finansierade företagstaxi till och från mitt gratisarbete varje dag? Jo, frågan om arbetsresor handlar nämligen inte bara om mig, utan är betydligt större. Målet med habilitering, rehabilitering och utgifter för hjälpmedel till funktionshindrade är att i möjlig utsträckning klara sig på samma villkor som icke funktionshindrade - varför läggs resurser annars på ovanstående åtgärder? Jag är habiliterad och lever ett integrerat självständigt liv bland icke funktionshindrade. Ledarhunden är ett dyrt men ovärderligt hjälpmedel som under de snart sju år jag haft honom sparat in sin kostnad genom att jag självständigt rör mig på intränade vägar. Varför ska vi som är färdighabiliterade då segregeras i en dyr taxi varje dag med anledning av myndigheters oflexibla regler?

 

Att människor med olika funktionshinder, etnisk bakgrund eller andra avvikelser från svensk norm finns närvarande i vardagen på spårvagnen, arbetsplatsen, affären, banken, restaurangen, ridklubben etc. är det som kan sammanfattas med ordet integration. Mitt dagliga spårvagnsåkande ökar medresenärernas medvetenhet om mina villkor och förutsättningar som gravt synskadad. Vem vet, kanske en kommande arbetsgivare åker med samma spårvagn som jag. Att alltid åka ensam i en företagstaxi främjar inte integration och ökad förståelse. Givetvis behöver jag ändå ha tillgång till från-dörr-till-dörrtransport om min hund eller jag någon dag av någon anledning inte kan ta oss till jobbet med kollektivt färdmedel. Eftersom min praktikperiod så 86

snart fick ändrade former, förblev frågan om min reseersättning outredd. Men det är obegripligt för mig att regler hos AF och Försäkringskassa snarare bromsar än uppmuntrar till rehabiliterat oberoende, när detta så tydligt leder till minskade kostnader.

Min praktikplats hos företaget övergick i slutet av januari 2004 till att formellt kallas ”jobbsökaraktiviteter hos AF”, med avbrott för informatörsuppdrag på Chalmers Tekniska Högskola och uppdraget att skriva denna skildring för Arbetslivsinstitutet Syd i Malmö mot marknadsmässiga ersättningar. I juni 2004 tar praktiktiden slut. Har jag ingen anställning då måste jag leva på ersättning från A-kassan. Den senaste tjänsten jag sökte hade 700 sökande. Anställningsintervjuer hålls om drygt en månad. Jag har 59 dagar med ersättning kvar, sedan vet jag inte vad som händer.

 

Reflektioner

Fenomenet att ensam möta minst två myndighetstjänstemän vid inbokade möten är kränkande och är ett tydligt tecken på maktmissbruk. Vid några möten i samband med tillgänglighetskonsultsutbildningen, bad jag mitt arbetsbiträde vara med för att jag skulle ha ett vittne på eventuella felaktigheter som motparterna ville genomdriva. Oftast finns det ingen jag kan ta med mig, som har full insikt i hur min arbetssituation är och kan backa upp mina argument under mötets gång. Ibland spelar jag in hela mötet på band med motiveringen att det är mitt sätt att ta anteckningar på. Då brukar medverkande tjänstemän tänka mer på sina ordval och formuleringar, men när mötet är slut och bandspelaren avstängd kommer ofta uttalanden som gör mig arg, ledsen och maktlös. Rimligt vore att även den arbetssökande får tillgång till en person som är insatt i arbetsmarknadens regler och den arbetssökandes rättigheter vid sådana möten för att uppnå rättmätig balans. Som arbetssökande känner man oftast inte till sina rättigheter och blir därför lätt överkörd av personal som dessutom stöttar varandra. 87

När jag är nedstämd över att jag inte lyckats etablera mig på arbets-marknaden, tröstar jag mig med att jag åtminstone skapar arbetstillfällen för en hel del människor på AF, AMS, Länsarbetsnämnd, Försäkringskassa, Syncentral etc. AF var den instans som skulle fattat beslut om det billigare och bättre alternativet att ersätta en del av mitt månadskort, men personalen på AF och Länsarbetsnämnden är ovilliga att ens diskutera frågan. Även om de ur personlig synvinkel medger att det bästa varit att ersätta en del av mitt månadskort, finns en rädsla hos personalen att framlägga alternativa lösningar på problem orsakade av stelbenta regelverk.

 

Personlig assistans

Sedan 1994 har möjlighet funnits till personlig assistans genom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) (1993:387) och lagen om assistansersättning (LASS). Dåvarande Handikappombudsman Inger Claesson-Wästberg beskriver funktionen av personlig assistans enligt följande: ”Personlig assistans innebär att den funktionshindrade har tillgång till ett eget mänskligt hjälpmedel som utför det som den funktionshindrades händer och fötter, öga, öra eller tankeförmåga inte klarar av. Assistansen ska följa den funktionshindrade var han eller hon än är och enbart ge service till sin huvudman.” (Personlig Assistans 1993, s22) Rätten till personlig assistans möjliggör goda levnadsvillkor för personer med omfattande funktionshinder genom att de ska kunna leva ett värdigt liv, så likt andra människors som möjligt.

Respekt för den enskildes självbestämmande och integritet är grunden för personliga assistenters yrkesutövande. Assistenter arbetar stundvis socialt och fysiskt mycket nära sin uppdragsgivare. Ömsesidigt förtroende och tillit är därför förutsättningar för ett fungerande samarbete mellan den funktionshindrade uppdragsgivaren och assistenten. Assistentens arbetsuppgifter är individuellt anpassade till den funktionshindrades behov och önskemål, i såväl arbets som hemliv, hushållssysslor, fritidsaktiviteter, men också assistans vid måltider, toalettbesök och personhygien. Den funktionshindrade uppdragsgivaren är ofta arbetsgivare till sina assistenter, som kan rekryteras via assistansförmedlingar. Om personer i behov av personlig assistans även behöver hjälp av arbetsbiträde, kan dessa arbetsuppgifter göras av den personliga assistenten för att funktionshindrade personer inte ska behöva ha för många olika människor omkring sig. För att beviljas rätt till personlig assistans ska behovet uppgå till minst 20 assistanstimmar i veckan. Personer som enbart har en synskada är oftast inte i behov av så många timmars hjälp.

 

Tillvägagångssättet för hjälp man kan behöva som synskadad skiljer sig väsentligt från den service personliga assistenter ofta ger. Det är vanligt att synskadade beviljas ett efter behov beräknat antal timmars ledsagning genom LSS. Med hjälp från en ledsagare kan man exempelvis handla, motionera, få hjälp att läsa och skriva vid posthantering och betalning av räkningar, märka upp inköpta varor med punktskrift, få hjälp med sopsortering eller andra nödvändiga uppgifter i vardagen som kan vara svåra att lösa när man ser dåligt. Hjälpen jag kan behöva av ett arbetsbiträde på jobbet handlar också om posthantering, läsning och sortering av textmaterial samt ledsagning vid tjänsteärenden. Många människor har svårt att skilja på typen av hjälp personer med olika funktionshinder har behov av. Jag behöver synhjälp från ett par extra ögon. Rent fysiska uppgifter som att tvätta, laga mat och städa gör jag precis som alla andra, det tar bara längre tid. Tanken på att ha en personlig assistent ständigt i hälarna för att hjälpa mig att göra det jag kan göra själv är för min del fasansfull, ändå möter jag folk då och då som tror att jag har en hel tjänstestab omkring mig för att klara av vardagen. Jag är rehabiliterad och van att leva med min synskada. För den som just förlorat synen och inte rehabiliterats kommer saken i ett helt annat läge. 89

Ur Förordning (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.

20 § Särskild stödperson för introduktion och uppföljning (SIUS) innebär att Länsarbetsnämnden utser en särskild stödperson åt en person med en anställning eller under arbetspraktik som föregår en anställning. Sådana särskilda stödpersoner kallas SIUS-konsulenter och är anställda hos Arbetsmarknadsverket.

21 § Insatsen särskild stödperson för introduktion och uppföljning lämnas i högst sex månader för introduktion samt under uppföljning av anställningen.

40 § Den som vill ta del av stöd skall samråda med Länsarbetsnämnden innan han eller hon vidtar den åtgärd som innebär en kostnad. Om detta inte sker lämnas stöd endast om det finns synnerliga skäl för det.

41 § AMS ser till att stöd enligt denna förordning används på föreskrivet sätt. Den som fått stöd skall ge AMS eller den AMS utser tillfälle att granska verksamheten och lämna de uppgifter som behövs för granskningen.

Förordning (1996:1100) om aktivitetsstöd

Ändring införd: t.o.m. SFS 2003:497

16 § Kostnader för dagliga resor får ersättas till den del de överstiger 300 kronor per månad eller kostnaden för normal dagpendling på orten.

 

 

  

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.