Stina Hörberg © 2007

 

 

 

Inledning

I juni är det 15 år sedan jag tog studenten. Mycket har hänt sedan dess – jag har sex eftergymnasiala utbildningar från fem studieorter i två länder, många blandade erfarenheter av hårda studier och glatt studentliv, givande arbetsuppgifter, utlandsvistelser och spännande möten med olika människor. Flera korta projektanställningar och praktikplatser har jag också bakom mig, ändå är min ställning på arbetsmarknaden idag skrämmande lik den jag hade som nybakad student för 15 år sedan. Varför kommer jag inte vidare i arbetslivet som mina seende studiekamrater och medmänniskor gör? Beror det enbart på begränsningar direkt orsakade av min sedan födseln grava synskada, sedan 7 år är jag nu helt blind och kan inte skilja på ljus och mörker. Beror det på motsträviga arbetsgivare, eller hindras jag mer av indirekta faktorer jag påtvingas av regelverk i svensk arbetsmarknadspolitik på grund av mitt funktionshinder?

 

Vad kommer det sig att jag, efter kontakt med personal på Arbetsförmedlingen (AF) så ofta ställer mig frågan: anlitar jag dessa människor för att få hjälp att etablera mig i arbetslivet eller finns jag till för att de ska ha anställning och inte behöva stå i samma arbetslöshetskö som jag själv? Denna fråga ställer sig även arbetssökande utan funktionshinder efter kontakt med AF, men utsattheten är betydligt större för personer med funktionshinder eftersom möjligheter till olika utvägar begränsas, beroende på funktionshindrets slag och grad. Funktionshindrade tvingas snurra runt i ett system av praktikplatser, A-kasseberoende, sjukskrivning och kortsiktiga insatser under benämning aktivitetsstöd, under betydligt längre tid än icke-funktionshindrade gör som lättare etablerar kontakter på arbetsmarknaden.

Syftet med min text är att belysa i vilken utsträckning samhällets föreskrifter och avsikter överensstämmer med den faktiska verklighet som människor lever i. För att beviljas arbetstekniska hjälpmedel för att utföra mina arbetsuppgifter måste AF, Länsarbetsnämnd eller Försäkringskassan godkänna mitt hjälpmedelsbehov. Jag står alltså helt i beroendeställning gentemot myndigheter och enskilda tjänstemän när jag ska förändra något i arbetslivet. Funktionshinder eller inte, mitt mål är precis som de flesta andras – att leva det liv jag själv väljer utifrån personliga egenskaper och värderingar, utbildning och intressen.

 

Synskadan påverkar till viss del mina valmöjligheter, det är ett faktum jag aldrig kommer ifrån. Att politiska beslut, myndigheter eller enskilda tjänstemäns brist på insikt ska påverka mina livsval är däremot något jag kan försöka förändra, genom att utifrån mitt perspektiv beskriva hur min verklighet är som arbetssökande med en grav synskada.

Av sekretesskäl handlar min berättelse endast om mina egna upplevelser, jag namnger inte heller personer jag haft kontakt med i arbetssökandet. Min ambition är att spegla hur absurd tillvaron är när myndigheter och tjänstemän som ska ge mig stöd har en färdig bild av mig i egenskap av barndomssynskadad som jag inte känner igen mig i. Enligt rapporter om funktionshindrades möjligheter att delta på den öppna arbetsmarknaden, visar personer med funktionshinder brister i utbildning, rehabilitering och social kompetens. Detta är säkert sant i många fall, men min erfarenhet är att även andra faktorer spelar in som det aldrig talas högt om.

 

För att ge en fullständig bild av mig själv som individ och arbetssökande, inleder jag min berättelse med en kort beskrivning av min barndom och uppväxt.

När jag föddes 1970 märkte mina föräldrar snart att det var något som inte stämde med mina ögon. Diagnosen var elakartade tumörer som omedelbart behandlades med strålning vid upptäckt då jag var 3 månader gammal. Mitt liv var räddat, men jag fick bara behålla begränsade synrester på höger öga. Jag kunde se färger, stora bokstäver, siffror på nära håll, tydliga kontraster och konturer av saker 11

framför mig, men inte ansiktsdrag och uttryck hos andra människor. Jag har exempelvis klara synminnen från TV-programmet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och jag minns väl hur min hund, som jag fick när jag var 6 år, var tecknad. Jag hade ledsyn på mitt högra öga.

 

När skolstarten närmade sig fick mina föräldrar klart för sig att jag förväntades gå i en specialskola för synskadade, antingen Tomteboda-skolan i Stockholm eller den filial som fanns i Johannebergsskolan i Göteborg. Eftersom jag gått på dagis med seende barn sedan jag var ett halvår gammal och skolan i mitt hemkvarter låg fem minuters bilfri promenad hemifrån, kändes båda specialskolealternativen mycket onaturliga för mig och mina föräldrar. Jag kände ju mina klasskamrater redan från dagis, och rektorn och lärarna på min skola var mycket positiva till att ha mig som elev trots min grava synskada.

En kamp om min skolgång inleddes som gick ända upp till regeringsnivå och dåvarande statsrådet Britt Mogård. Integrering av synskadade barn låg i tiden, mina föräldrar var inte ensamma om viljan att deras barn skulle få stanna kvar hemma hos familj och vänner, i den miljö som är mest naturlig för alla barn. Utan syskon hade jag turen att bo i samma trappuppgång som fyra jämnåriga kamrater. Beskedet att jag skulle få börja integrerad i samma skola som alla barn i mitt bostadsområde innebar stor lättnad och glädje för min familj och är säkert en betydelsefull faktor för hela mitt liv. Jag är och kommer alltid att känna mig som en naturlig del av ett samhälle där frånvaro av funktionshinder är norm.

I skolan hade jag hjälp av en elevassistent när det behövdes i undervisningen. Ofta hade vi grupparbeten och gjorde våra egna böcker om olika teman, då jobbade jag på samma sätt som mina klasskamrater. Jag har alltid haft bra kompisar och människor omkring mig. När jag var nio år försämrades min syn och jag måste lära mig punktskrift. Det var naturligtvis jobbigt att ställa om till en synförsämring, men det gick bra. Jag hade lätt för mig i skolan och har alltid gillat att lära mig saker. På fritiden red jag, simmade, pysslade med min hund, läste, spelade piano och gitarr tillsammans med mina seende kamrater.

För att integrerade synskadade barn och deras föräldrar, syskon och kompisar i samma situation skulle träffa varandra, startade Föräldra-kommittén för Synskadade Barn Väst ett seglarläger på somrarna. Min pappa som var en av initiativtagarna dog när jag var tio år, men verksamheten återkommer även nu efter 25 år varje sommar. Vi, både seende och synskadade som växt upp med dessa läger och nu själva jobbar med att driva verksamheten, vet vilken viktig funktion seglarlägren har för synskadade barn och deras anhöriga. För min del har en integrerad vardag alltid varit självklar och naturlig.

Högstadiet och gymnasietiden med nya skolor, lärare och klasskamrater innebar både fördelar och nackdelar för mig såväl som för mina kompisar. Även under denna tid fungerade min vardag huvudsakligen bra, men en viss skoltrötthet infann sig i slutet – det skulle verkligen bli skönt och spännande att påbörja det riktiga livet efter studenten! Naturligtvis utgick jag ifrån att min tillvaro även i fortsättningen skulle gå i liknande banor som mina jämnåriga seende vänners liv. Inte anade jag att integrering, som var så självklart för mig och de omkring mig, skulle betraktas som ett problem av inblandade myndigheter i svenskt arbetsliv.

 

 


Stina Hörberg är utbildad informatör och har en filosofie magisterexamen. Hon är drygt 30 år gammal och har bott två år på Irland där hon också utbildat sig till journalist. Stina är helt blind. Och arbetslös.



Denna webplats är tillverkad av ICAP AB, Stockholm 2007.